Hej!
Vändagen till ära tänkte jag beskriva min uppfattning om vänskap.
Jag tänkte börja med att citera ett tal jag fick höra här om veckan: "Vänskap är att leva i symbios med en annan." Jag tycker att detta förklarar vänskap perfekt, även om meningen inte är så lång eller svår. Det handlar om att ge och att få. Om man bara får och får och aldrig ger tillbaka funkar vänskapen inte.Trots det så finns det perioder som man måste få mera stöd och då kan man inte ge tillbaka, men i något skede måste man ge tillbaka sin del.
Vänskap handlar inte om att vara vänlig mot en annan, det är så mycket större. Man förstår, respekterar, hjälper, stöder, ibland ogillar och har en känsla av sammanhang med en annan person.
Alla relationer är olika. Kontakten mellan personerna knyts på olika sätt. Vissa relationer är djupare medan andra är ytliga. Enligt mig behöver man både djupa och lätta relationer, de kompletterar varandra.
Kvaliteten är bättre än kvantiteten inom vänskap. Enligt studier kan en psykiskt frisk människa hålla upp till 150 stabila relationer. Frågan är behöver man 150? Enligt mig behöver man inte överflöde av vänner. Jag satsar på att ha färre bra relationer än många sämre relationer. Om relationerna är bra behöver man inte satsa extra tid på att reda ut saker. Sen igen vet jag att det finns människor som behöver många runt sig, alla är vi unika!
Alla behöver vänner, det är ett mänskligt behov. Själv är jag tacksam att jag har så många jag kan kalla för vänner. Jag får inspiration, stöd och glädje av mina vänner och jag hoppas att jag kan ge samma saker till dem. Alla är viktiga för mig på olika sätt, och fast jag alltid ibland bli irriterad på någon så vet jag inte hurdant mitt liv skulle vara utan dem.
Glad vändag!
(Förlåt om detta inlägg var lite flummigt, men hoppas ni fick något ut av det)
Kloka ord, min vän! :)
SvaraRadera